I det senaste numret av tidskriften Arkitektur lyfter redaktionen den ständigt angelägna och konstant akuta diskussionen om ”glappen” i bostadsförsörjningen. Det som byggs motsvarar inte befolkningens behov. Det byggs för dyrt och för lite, konstaterar redaktör Dan Hallemar:
”Dagens bostadssituation är en berättelse om glapp. Glapp mellan det som byggs och det som behövs. Glapp mellan var det byggs och var det behövs byggas, glapp mellan vad de allra flesta har råd att lägga på en bostad och vad den kostar.
Några siffror: I Stockholm 2014 behöver man, med dagens mycket låga ränta, en disponibel inkomst på 30 300 kronor per månad för att köpa en lägenhet som har en boendeutgift i medianvärdet, alltså den lägenhet som kostnadsmässigt ligger i mitten av hela utbudet. För att köpa en av de 10% billigaste lägen¬heterna i staden behöver man en disponibel inkomst på 18 600. ”
Hur bygger man bra bostäder åt alla? Redaktionen blickar så ut åt olika håll, både mot en ökad standardisering och formrepetition och mot förändrade incitamentsmekanismer och en maktförskjutning i byggandet, genom bland annat byggemenskaper, som en annan möjlig väg.
I en av numrets texter lämnar Ola Nylander, professor på Chalmers, en koncis redogörelse för historiska epoker då bostadsbyggandet i Sverige har ökat och faktiskt klarat av att närma sig att tillgodose behoven. Nylander urskiljer fyra ”insatser” under 1900-talet som varit avgörande för att avhjälpa bostadsbristen i olika perioder. En av dessa var den bostadskooperativa rörelsen som växte fram på 20-talet:
”Att tillgodose behovet av bra bostäder var centralt för Hyresgästföreningen, SKB och HSB:s agerande på 1910- och 20-talen. Bostadskonsumenterna tog saken i egna händer och byggde bostäder i egen regi. Effektivt kunde onödiga kostnader i form av vinst till giriga spekulationsbyggmästare kapas. Lägre kostnader gav ökat utrymme för kvalitet och ökad standard.”
Med detta som en historisk bakgrund pekar så Ola Nylander ut en motsvarande väg framåt idag:
”År 2014 är byggemenskaper på många sätt en motsvarighet till händelserna under 1910- och 20-talen, till SKB och HSB. De boende tar initativet. Ett antal familjer går samman och bygger gemensamt ett flerbostadshus.
Den arkitektoniska fördelen med byggemenskaper framgår med all önskvärd tydlighet i Uyrbana Villor, Cord Siegel och Pontus Åqvists flerfamiljshus i Västra Hamnen, Malmö. Brukarna har kontrollen över projektets alla delar.
Vinstuttag i ett bostadsbygge sker i alla led, men en byggemenskap kan innebära att 30-50% av den ”noramla” vinsten istället tillfaller de boende som ansvarar för att huset byggs. Om hyran för en nybyggd 3-rumslägenhet på 80 kvm vid en produktionskostnad på 30 000 kr/kvm hamnar på 12 500, sänker man genom bostadsbyggande i form av byggemenskaper hyran med 2-3000 kr.
Idag hämmas byggemensakper av långa handläggningstider för markinköp, bygglov och andra tillsånd. Lång startsträcka ställer till det ekonomiskt, förutom svårigheter med bankernas hårda krav på stort eget kapital med mera. Det är problem där det finns en enkel politisk lösning. Att underlätta marktilldelning och markinköp kan relativt enkelt lösas om kompetensen och viljan finns hos berörda politiker. En kommun kan vara den garant bankerna kräver av ett kollektiv som vill köra igång. Och varför inte forma en ny Egnahemsrörelse av byggemenskaperna?”
En ny egnahemsrörelse i flerbostadshusets form – det finns ett klart behov av det och vi är många bostadssökande och konsumenter och aktiva i olika roller i byggbranschen som vill se detta växa fram idag. Vilka politiker förmår urskilja den politiska möjligheten i detta? Vilka organisationer och aktörer går längtan och behovet tillmötes och bryter upp låsningarna? Den historiska egnahemsrörelsen var en idé som hade stöd både hos borgerliga inom arbetarrörelsen – detsamma kunde gälla för byggemenskaperna idag, men någon måste ta det första klivet och sätta frågan på den politiska dagordningen.
Ola Nylander konstaterar att detta är en möjlig väg till fler och billigare bostäder som samtidigt inte behöver innebära sänkt kvalitet, utan precis tvärtom: ”Svaret på bostadsbristens och bostadsprisernas gåta kan finnas i ökad kvalitet.”